Många vetenskapliga problem, t.ex. simulering av kvantmekanik, den icke-linjära optimeringen som används i väderprognoser och optimering och minimering av logiska kretsar kräver beräkningsresurser som överstiger den för en enskild dator med många storleksordningar.Det ökande antagandet av dessa metoder i dagens vetenskap har varit drivkraften bakom att hitta sätt att skapa miljöer där dessa problem kan lösas på rimlig tid.Så tidigt som på 1990-talet kom termen "nätdator" fram;ett tillvägagångssätt som består av att sammanställa beräkningsresurserna för många enskilda datorer till en helhetsenhet som kan leverera sin kombinerade datorkraft lika lätt som åtkomst till kraft från nätet ... Medan installation av ett lokalt nätverksdator-kluster verkar mycket rakt fram,det kommer till en betydande kostnad.Du behöver inte bara köpa tillräckligt med utrustning för att leverera de resurser du behöver, utan du måste också betala de återkommande kostnaderna för underhåll och drift.Detta är inte ett mycket ekonomiskt sätt för tillfälliga beräkningar och engångsprojekt.Några sätt att decentralisera nätverksberäkning har emellertid presenterats i slutet av 90-talet och bygger på det faktum att många människor idag har mycket kraftfulla datorer som alla är anslutna till internet.Om du tänker på det finns det en betydande mängd datorkraft - inte i superdatorcenter eller laboratorier utan folkhus.Plattformar som Distribut.net och senare SETI @ Home och BOINC har visat sätt att använda dessa (användares) enheter för att bilda en mer kraftfull nätdator utan nästan inga initiala installationskostnader.Dessa plattformar förlitade sig dock mest (och förlitar sig) på volontärberäkning, dvs på frivilliga deltagare som är villiga att bidra med sin beräkningskraft till projekt de strävar efter.Det är onödigt att säga att tråkigare projekt (som simulering av dina läxuppgifter) bara har små chanser att dra in någon rimlig mängd datoressurser.